Godkväll bloggisar, i kväll mår jag bra eftersom mina två små älsklingar är hemma. Kiana är tillbaka här i hemmet och Keyla har ju vart här hela tiden. Nu ligger mina små korvar och sover gott för natten. Mina små änglar, så jag älskar dom..
Tänk att man kan känna en sån stor kärlek som den man har för sina barn. Att man kan älska så stort, så oändligt. Jag är så kär i mina barn, mina underbara små flickor. Jag älskar er så! ♥

Ni är mitt allt, ni är mitt hjärta och ni är min själ. Ni är mitt liv och mitt blod i mina vener. Ni är mina så underbara änglar. Ni kan få mig att rasa av ilska men oxå smälta av kärlek. Utan er vore jag inte den samma som jag är idag, utan er vore jag vilsen, utan er vore jag tom och mindre älskad än idag.

Jag älskar er så otroligt mycket, tack för att jag får vara er mamma, tack för att ni finns i mina liv. ♥

 

Extra julafton hos svärisarna,
Jag, Keyla och Kiana

Jag älskar er så otroligt, jag kan inte leva utan er, jag kan inte andas utan er. Mina älskade små änglar, hur kan jag ens fungera utan er. Ni är mitt allt, ni är mitt blod i ådrorna, mitt hjärta och varje hjärtslag jag har. Ni värmer mig och hela mig. Ni fyller mig med glädje, med kärlek och lycka i alla mina celler, i hela min kropp och min själ. Att ni är mina är ofattbart än idag, att ni är mina är jag tacksam för, att ni är mina är min största lycka i livet.

Tack för att jag får vara er mamma! ♥

Jag saknar verkligen kampsporter, att få träna kampsport. Att ha en tränare som hänger över en, som "skriker" (pushar) en till gränser man inte visste att man hade. Att få komma hem helst slut och svettig av ren hård träning. Jag älskar att få slå mot säck, kombinationer och all adrenalin man får av att sparras. Så jag saknar min träning, traditionell Kung Fu med spjut, svärd och kedja och Tabos Kung Fu som är mer som Kickboxning.

Jag slutade med kampsport 2009 då jag blev gravid med Keyla, eftersom det är så mycket slag och sparkar mot magen. För att inte riskera missfall så la jag av på en gång när vi började planera barn. Sen har jag ju bara vart gravid och mammaledig så jag har inte kommit igång med allt från mitt gamla liv än. Men det kommer, någon gång men det kommer!

Godkväll, här har vi haft besök av min far och mor hela kvällen. Jag behövde prata lite med mina föräldrar ang min situation. Jag har fått veta att jag inte lider av förlossningsdepression men att jag verkar väldigt stressad och på väg in i väggen. Om jag fortsätter som jag mår och gör så kan jag sluta helt utbränd och i en rejäl depression. Så jag vill självklart lyssna på den varningen och inte låta det gå så långt. Jag tycker att man som mor eller förälder har en plikt till sina barn framförallt men även resten av familjemedlemmarna, att må bra.
Jag är glad över att ha mina föräldrars fulla uppmärksamhet och hjälp. Man kan tro att det borde va en självklarhet men jag vet många som inte alls har föräldrar som dom kan räkna med, som inte finns där på samma sätt. Så jag tar inte mina förgivet och är otroligt tacksam till deras hjälp. Jag har världens bästa, mest tålmodiga och starka föräldrar man kan ha. Och dom två tillsammans är starkare än en pansarvagn!

Los amo de todo corazon! ♥

Tack för att ni alltid finns där, tack för att ni är så underbara.
Tack för all tålamod ni haft med mig och mitt beteende.
Tack för att ni är mina föräldrar och för att ni gett mig allt och lite till som barn och nu.
Tack för all stöd, råden och vägledningen, all kärlek ni gett mig.
Tack för ert otroliga sammanhållning genom alla mina år, tack för att ni båda finns för mig!
Tack för att ni är ni ♥

---

Gracias madre y padre por siempre estar alli a mi lado.
Gracias por ser tan maravillosos.
Gracias por toda la paciencia conmigo y mis comportamientos.
Gracias por ser mis padres y por todo lo que me han dado y un poco mas, de niña y ahora.
Gracias por todo el apoyo, los consejos y la orientacion, todo el amor que me han dado.
Gracias por cohesion increible a traves de todos los años,
gracias por siempre estar los dos alli.
Gracias porque ustedes son ustedes ♥

Det här är nått jag kan bli rasande på. Nu när man har barn, när man dessutom har två döttrar som ska växa upp i det här landet, den här idealen med samhällets kriterier. Först hade Barnenshus tagit bort dessa dockor (smala dockan längst ner) men efter ett snack med alla i butiken så är dockan tillbaka i hyllorna i butiken. Inte okej, vad ger detta för signaler, ser det ens normalt ut eller?!?! Varför, varför gör man en sån docka överhuvudtaget?

En anorektiskt docka.

Jag lekte aldrig med barbie dockor men jag vet att på min tid så såg barien ut såhär

Normal, smal kropp, både hon i bakgrunden och hon som sitter ner

 

Sen kom 2011 och numera ser barbie liknande dockorna ut såhär

 

 

Barbie liknande docka 2011, anorektisk

 

Skulle du kunna köpa sånna här dockor till ditt barn?
Berätta din åsikt i en kommentar här nedan.

Eddie och jag när vi gifter oss

Att vara tvåbarnsmamma. Det är nått som känns otroligt overkligt, att jag skulle ha två barn. Men samtidigt känns det mäktigt, att jag gått igenom detta två gånger och kämpat på för familjens skull. Ibland känner jag att jag har drömlivet. En perfekt man som älskar mig och jag älskar tillbaka, två friska döttrar som jag älskar mest av allt i livet. Vi har det perfekta hemmet, nytt och fräscht. Trygg ekonomi och trygga jobb, Eddie bara ökar i tjänster inom företaget hela tiden.

Keyla förjyller min dag varje dag, hon får mig att le och känna mig levande. Hon får mig att skratta av glädje och varje leende hon ger mig får mitt hjärta att ta ett stort andetag.
Kiana växer in sig allt starkare och starkare i familjen. Hennes leenden och små söta ljud får mig att smälta och jag kan inte sluta pussa på henne. Hennes lukt är beroendeframkallande och jag vill kan va nära henne en hel dag och bara lukta på henne.
Dom är så söta, så perfekta och friska.

Kiana ca 1 månad

Men när allt är så perfekt så blir jag oxå rädd. Att jag verkligen har det så bra, att jag verkligen fått den fina mannen, fina äktenskapet, fina barnen och lever bra.
Jag är så tacksam, så lycklig över att leva det liv jag lever.
Jag älskar min familj, älskar mitt liv. ♥

Jag har fått fnatt, jag vill ha två nya tatueringar! Ja mamma, jag vet att du blir galen på mig. Men jag älskar tatueringar, vad ska jag göra. Jag vill ännu inte säga vad det är jag vill göra men jag två ideer som jag önskar att få på min kropp. Vet bara inte hur och vart än. Det ska vara text eller siffror i alla fall, inget motiv alltså.

* Skuldran?
* Överarmen?
* Ryggen?

Vad säger ni? Förslag?

Eddies tatueringar på armen

Jag satt och tänkte på vilken tur jag haft genom åren och egentligen i hela mitt liv. Man hör historier om hur tjejer åker dit på korkade män som behandlar dom dåligt eller som är players. Men när jag väl sätter mig och tänker igenom hur mitt liv vart på den romantiska fronten så har jag verkligen haft tur. Jag har oftast träffat fina killar som behandlat mig bra. Tråkigt nog har mina väninnor inte alltid haft samma tur som jag..

Jag tror inte att det är svårt att stöta på Casanovor eller låt oss kalla dom Charmiga män. Dom finns nog överallt, män som charmar oss till himlen. Så att råka ut för en är inget vi kan rå för. Män som får oss att känna oss som prinsessor, drottningar och som att vi är allt i världen för dom. Men dessa män kan bara inte binda sig, det ligger inte i deras natur att stanna kvar vid en kvinna. Charmiga? Snarare skitstövlar, men i början är dom ju riktigt charmiga. Dom gör ju allt för oss kvinnor så att vi verkligen blir charmade. Tar oss till ställen där vi bara drömt om, ger oss romantiska dejter och middagar, pratar i timtal och allt med oss och kanske t.o.m charmar våra familjer?

Så vart finns dom? Krogen skulle jag säga, men min erfarenhet av dessa män sträcker sig som sagt inte så långt.  Dom bjuder på drinkar hela kvällen, lyssnar på det du har att säga och berätta, visar sig vara jätte intresserade av dig och ditt liv. Charmar dig med allt det du söker och behöver hos en man.. tills dom fått tag i dig.

Tips mot dom? Är dom för bra för att vara sant? Då är det nog så oxå.. =) Nä skämt å sido. Det enda tipset jag har att ge som jag själv alltid följt. Det är att verkligen lära känna en person först, ta er tid och ha inte för bråttom. Är han rätt så stannar han ju kvar även om det går sakta fram. ♥

Godmorgon Onsdag eller vad man ska säga.. Vilken skitnatt måste jag säga, men ändå så när man väl vaknar till så klarar man av att rycka upp sig skapligt mycket. Idag har vi på Ikea på schemat!

Åh jag börjar bli så otroligt sugen på en till tatuering! Varför är det så, tar det aldrig slut eller? Jag är så sjukt fixerad med tatueringar att vore jag kille hade jag vart helt täckt av coola gaddningar tror jag. Det är nog bland annat därför jag älskar Angelina Jolie så mycket. Hon är så grym i mina ögon, hon är så snygg och sexig med sina otroliga tatueringar. Men nu är jag varken kille eller Angelina, så jag måste försöka tygla mig lite. Speciellt inför stackars mamma som snart svimmar om jag gör fler än vad jag har, hi hi.

Min mans arm tatuering

På min handled, tatuerade jag över en gammal tatuering.
Numera är det en del av den Colombianska skölden som finns på flaggan.

 

Men något jag gärna vill göra är att tatuera in nått på ryggen. Kanske skuldran eller vad säger ni? Jag har en liten idé på vad jag vill göra men är inte klart eller övertygad.

 

Tips och idéer, någon?

Inlägg tillägnat till min älskade dotter Keyla:

Ikväll har det vart en tuff kväll, både fysiskt och känslomässigt och egentligen med barnen oxå. Det tar på krafterna att låtsas som att allt är okej, det tar på psyket att bita ihop hela tiden. Men inombords känner jag hur jag sakta sakta glider bort ifrån mig själv och min roll som mor. Jag trodde aldrig att man kunde tappa sin roll eller sin känsla som mor för ett barn. Men jag har det, inte för att jag vill det och heller inte för att jag orsakat det medvetet. Utan det har med situationen att göra. Jag är så trött på allt det här nu. Smärtan i bröstet, min själ som slits sönder för varje dag som går och hela jag som bara snart ger upp.

Jag saknar min dotter som bara den, fastän jag har henne hemma varje dag och sekund. Jag saknar att byta blöja på henne, att hålla om henne hårt eller bara att trösta henne. Men ju mer dagar som går med denna situation, så känner jag hur vi kommer bort ifrån varandra allt mer och mer. Det är inte mig hon vänder sig till längre för att få tröst, det är inte mig hon söker, det är inte mig hon gråter ut hos. Det är inte jag som bär på henne, som tar upp henne, som nattar henne, som går in till sovrummet på nätterna eller morgonen.
Så vad är jag då? Vad är kvar av mig och min roll i det här hemmet, i familjen, till mina barn? Jag känner att min roll som mor försvinner, att jag försvinner, är överflödig.

Jag är inte viktig längre, jag är inte trösten längre, jag är inte tryggheten längre. Så vad är kvar av mig? Jag ser hur alla människor omkring oss, familj, släkt, vänner, bekanta eller t.o.m grannar, kan bära omkring på min dotter. Jag ser hur hon sträcker sig efter allas armar men jag som mor kan inget göra för henne! Jag ser hur hon söker uppmärksamheten och närheten hos andra men mig har hon lagt åt sidan eftersom hon vet att hon inget kan hämta hos mig...

Kan en själ gå sönder mer än vad den är? Kan ett hjärta brista mer än vad den brustit? Kan tårar verkligen aldrig ta slut? Kan andetagen verkligen göra så ont?
Jag vet bara att jag håller på att försvinna, jag håller på att bli osynlig och obetydlig.