Jag älskar mina två barn så mycket, jag längtar efter dom på nätterna när dom sover. Jag längtar efter att få se dom på morgonen, känna deras dofter och se deras leenden. Jag kan inte förstå att jag är två barns mamma nu, att jag har två barn, två bebisar, två döttrar! Och kärleken till dom är nått jag inte kan beskriva i ord, det är sånt man själv måste uppleva för att förstå. Så mäktigt är det. Sorgen man känner när dom är ledsna och glädjen man känner när dom är lyckliga. Dom är min själ, mitt liv och mitt allt, tillsammans med deras far. Så jag älskar min familj!! ♥

Usch inget kul på tv alls så E och jag har suttit på balkongen hela kvällen sen Keyla somnat. Vi va ute och lekte massor i parken och nere på gården men såg att hon började bli så trött så vi gick hem. Hon slocknade så snabbt efter sitt bad, stackarna. Så E och jag tog vår middag ut på balkongen och mös med alla grannarna som oxå satt ute och prata i mun på varandra. Vilken härlig utomlandskänsla!


Det är riktigt härligt att ha en man som man kan dela det mesta med. Som man verkligen känner att det är ens bästa vän, ens kompis som man pratar om allt med och som man kan skratta med som med ingen annan. Jag känner mig lyckligt lottad som har träffat en sån fin man, en sån bra person som passar så bra med mig. En man som älskar mig med alla mina knasigheter och brister. En man som även jag kan älska dess brister på och allt därtill.

Jag verkligen älskar mitt liv, min man och min familj! ♥

Sitter här och drömmer mig bort till våra bilder från semestrar vi haft. Eddie och jag har verkligen gillat att åka till Mallorca. Vi har vart där 3 ggr och även i Alicante Spanien. Jag saknar att åka på semester, speciellt nu när sommaren är på gång så känner man att man saknar att resa bort. Det är så avkopplande att komma bort från rutin, vardag, hem och ansvar. Bara få va på hotell, pool, annat språk och folk.


Sedan vi flyttade in här i vår nyproduktion så har vi ofta fått utomlandskänsla. Varför vet jag inte riktigt men eftersom affären är så nära precis som i utlandet, grannarna ses ute och handlar bröd på morgonen precis som i utlandet och man ser ibland stora bussar som liknar transfer bussar.

Jag vill bort, jag vill ut, jag vill på semester! Saknar pool så mycket, saknar att slappa, sola och shoppa. Saknar att plaska i badet, att sova siesta, känna värmen och se palmerna. Saknar och längtar efter vår nästa semester och då har vi två barn! Det kommer att bli så kul, så spännande!

Sitter här och drömmer mig bort i Jennifer Lopez nya musik video och låt. När jag ser henne dansa som hon gör, röra sig så fritt, se så fin ut och ha sina coola kläder på sig så saknar jag verkligen den jag va en gång förut. Jag måste bli den jag va, jag måste få komma i närheten av det jag en gång va. Jag måste få hitta tillbaka, till mig själv, till Diana. Jag älskar att dansa, jag kunde gå ut och dansa varje helg och bara älskade att få röra mig till alla härliga rytmer som dånade på dansgolvet. Jag älskade att stå i centrum och släppa loss. Och bäst av allt, jag älskade den jag en gång va. Det känns som att jag idag lever på lånad kropp, lånade kläder och lånad personlighet. Men den jag en gång va väntar på att få komma tillbaka, få titta fram igen och känna igen sig. Jag älskar att vara mamma, att vara fru men jag älskar den jag va, den Diana jag format fram genom mina år och växt upp som.
Den tiden kommer, det måste den, jag ska tillbaka.....


Jennifer Lopez feat. Pitbull- On the floor som är en cover eller en omgjord Lambada låt. Ni har säker hört den men här har ni videon.

Idag är det en sån dag då jag längtar hem, då jag längtar till palmerna och släkten. Idag är det en sån där dag att jag bara vill åka, packa väskan och åka. Idag är det en sån där dag då jag känner mig tom (trots att jag har allt) utan min släkt. Det va många år sen jag såg dom och nu har jag barn och egen familj, så mer längtar man då på nått sätt. Man vill ju dela med av sitt till dom oxå.

Jag saknar mina kusiner, mina tias (mostrar), se min farmor som inte håller ut länge till och mina tios (morbröder).
Men snart, snart ska jag dit, snart måste vi åka, hela familjen!

Det vart ju en riktigt fin sommar dag idag. Sommar va kanske lite att ta i men vår i alla fall. Jag blir så sugen och frestad av alla som är ute och springer, för jag önskar att jag kunde röra mig lika lätt som dom. Jag är i 25 veckan och har ca 13 veckor kvar till förlossning. Jag längtar tills jag kan få komma igång med lite träning, röra mig snabbare än idag och va utan smärtor i ryggen. Det ska bli så skönt att ha mina två barn och inte behöva tänka mer på att ha fler utan bara kunna ägna tid åt mig, min kropp och mitt psyke. Det ska bli så skönt att bara få bli Diana igen och inte bara gravid och mamma. Så jag längtar!!
Jag har haft en bra dag idag. Jag har mått riktigt bra men tankarna har kretsat då och då runt mig själv. Som människa, som kvinna, utseendemässigt och psykiskt. Jag vill bli av med mina hormoner nu, jag vill bli mig själv. Men snart så, 13 veckor kvar och sen lite till efter förlossningen.

Usch det är riktigt farligt att titta på Oprah. Jag brukar inte titta på såna program för jag har blivit så känslig efter min första graviditet. Men eftersom man är hemma hela dagarna så kan man ibland inte låta bli att fastna ändå.

Ibland handlar det om hur en mor och far förlorat sina 3 barn i en bilolycka, men föräldrarna överlever.. Hemskt och vidrigt, tårarna bara rinner på en.
Sen som idag så handlar det om en mor som fått nått psykbryt och gått in på ett motell och kvävt sina två söner till döds och sen kört bilen ner i en flod. Seriöst, hur dåligt mår folk egentligen? Stackars barn för helvete! Tårarna bara rinner ner över hur vidrig världen kan se ut ibland. Mamma väntar nu på rättegång.



Det får en att tänka så mycket på sig själv, hur man är som mor och hur man ser på familjelivet. Det är klart att allt har sina upp och nedgångar, att man inte alltid är världens gladaste och tålmodigaste. Men jag skulle aldrig kunna skada mina barn hur arg eller besviken, ledsen eller deppig jag än är.

Keyla är ju mitt liv, mitt hjärta, mina andetag och mitt kött. Att skada henne vore att skada mig själv. Att skada mig själv vore att skada henne. 

Sitter här i min ensamhet, njuter av min kopp kaffe och min dator. Keyla sover sedan mer än 1 timme tillbaka. Jag sitter och grubblar över mitt liv. Hur jag lever det, hur jag är som person och hur fort tiden går. Min man och jag har inte vart tillsammans länge, det är inga 7 år eller 11 år vi pratar om som många andra utan vi har bara några få år i nacken. Ändå har vi levt ett helt liv tillsammans redan. Vi har hunnit flytta ihop, köpt egen bostad tillsammans, rest omkring flera gånger och festat så vi stupar. Vi har hunnit förlova oss, gifta oss, skaffat barn som fyllt nu 1 år och väntar nu vårt andra barn om ca 15 veckor. Håller på att skapa ett familjeföretag och letar nytt drömboende.

Vi har haft våra svårigheter men jobbat oss ifrån dom tillsammans och pratat igenom allt för att få ett bättre liv och förhållande. Nu har vi ett lyckligt äktenskap tillsammans, med mål och planer framför oss. Jag älskar vart enda sekund vi har, varje dag vi är tillsammans och varje dröm vi skapar ihop.
Jag väntar med spänning varje vecka, månad och år som går över att få se vad vi kommer hitta på här näst.

Vårt bröllop oktober 2010, vi dansar vals

Idag när vi kom hem och jag tog av Keyla skorna så insåg jag att hon verkligen är en liten person till i hemmet. Alltså det är svårt att förklara men hittills har hon bara vart som en liten del av mig, på mig, över mig, klängandes. Min lilla apa. Men nu går hon nästan helt själv, nu är hon mer än 1 år, nu kommunicerar hon med en på sitt sätt och gör sig förstod. Hon är en liten person till i hushållet, en person med stark personlighet, envishet, vilja och bestämdhet.

Det är nått jag blir glad över såklart men samtidigt väldigt rörd över. Hon växer, hon blir äldre, hon blir större och utvecklas fort. Min bebis tar sina steg ifrån bebis och in i barn världen.

Allt detta av bara några små söta skor som finns nu tillsammans med våra skor vid ingången.

Ibland mår man inte helt 100, ibland kan man ha sina dagar fyllda av tankar, grubbel och bara nedstämdhet. Ibland vet man inte ens varför man mår som man gör utan man bara mår uselt. Idag är det en sån dag för mig, idag är det en dag då jag bara vill gå under jordens yta och inte veta av nått. Bara få försvinna i mina egna tankar, få vara för mig själv och inte veta av nått som heter ansvar för andra. Idag är det en sån dag då jag bara vill sitta framför datorn och skriva, skriva, skriva och skriva.
Skriva ner allt jag tänker och känner.

Kära läsare! Idag är det tisdag men en trist tisdag. En person i vår bekantskap har gått bort och det smärtar mig att se min familj ledsen och sorgsen. Det berör inte mig så värst men eftersom det berör en förälder så berör dig även mig. Hemska saker kan verkligen hända i livet, sjukdommar som tar knäcken på personer och tar dom i förväg. Sorgen är nog stor för min kära far och jag önskar att jag kunde få den försvinna. Men det man kan göra är att stötta och finnas där.

Jag vet inte hur jag skulle må eller klara mig eller ens leva utan min man, han är bland det absolut viktigaste för mig och min familj. Min alfa hane som jag är så stolt över att ha. Kärlek är stort, att få ge och ta i kärleken och få känna lyckan i förhållandet. Vad kan ersätta det. Barnen flyttar ju men mannen är den jag ska leva med hela mitt liv. Det är två helt olika kärlekar, som inte går att jämföra.


Keyla vaknade 07:15 som vanligt, hon är som en väckarklocka. Mellan 07:00-07:30 vaknar hon varje dag. Nu är vi uppe och leker lite men snart kommer hon vilja sova igen, som hon gör varje dag. Jag hoppas att vi kan gå till öppna förskolan sen, för hon behöver verkligen komma ut och leka lite.

Godmorgon lördag och alla söta♥

Om två dagar är det alla hjärtans dag och jag ser verkligen fram emot det. Visst vi kan inte göra så mycket av det vi brukar eftersom vi har Keyla men man kan ändå få en bra dag av det hela. Vi brukar vanligtvis åka in till 54an på Södermalm där vi hade vår första dejt. Där äter vi en god middag, tar en efterrätt och en god tropisk drink för att skåla lite. Jag får alltid fina rosor och nån söt liten present. Men det bästa av allt är att vi sitter hela kvällen och bara pratar om oss. Vi bara minst allt det goda även det dåliga faktiskt, som vi gått igenom för att verkligen förstå hur långt vi kommit och hur bra vi har det i dagsläge. Det är stund då vi verkligen känner oss lyckliga och enade. Självklart känner vi så ofta och pratar ofta om oss men vissa dagar blir det lite extra.

 

Jag är trött, sliten och less på att va på golvet lekandes med en bebis. Jag behöver min paus på kvällarna och helgerna för att orka runt i hemmet, med mig själv, med graviditeten och alla/allt annat. När mannen kommer hem tror jag att jag ska få den tiden men så blir det aldrig. Eddie försöker ta henne men K blir glad på avstånd men kommer sen till mig. Om Eddie tar upp henne så skriker hon, gråter och protesterar högt. Så högt att jag tillslut inte orkar höra på mer. Mitt glada humör som jag försökt hålla vid liv hela dagen, krossas direkt och kvar blir en bitter mamma som inte får andas. Jag kvävs sakta men säkert ner till nått jag inte gillar längre.

Det enda som är okej att Eddie gör är att natta henne, det gör han nästan varje natt och då är det inga problem. Men att va med sin egna pappa, leka, busa eller nått det går bara inte. Men hur gör då en mamma för att återhämta sig och orka igenom veckan om man aldrig får andas lite? Tårarna bara rinner ner för kinderna, desperationen kommer inte ens krypande längre utan springandes i hela kroppen och paniken över att inte få andas själv är skrämmande. Hur återhämtar en mamma sig?!

Ibland har vi familjemedlemar som inte mår så bra psykiskt. Ibland kan dom gå igenom tider som är riktigt jobbiga och allvarliga. Det gör ont, det sårar och det oroar en som älskar dom. Det värsta av allt är att man känner sig så försvarslös. Vad kan man göra, vad ska man säga? Men tyvärr kan man inte alltid göra nått, ibland måste vi inse att det är utom vårat räckhåll. Det enda vi kan göra är att finnas där, stötta och förstå.

En i min familj/släkt går igenom nått väldigt jobbigt och det gör mig ont. Jag kan inte göra nått, hjälpa till med nått och det känns jobbigt. Men det jag kan göra är att finnas där, ställa upp i alla lägen och förstå så gott jag kan.

Jag finns här!

Tiden går otroligt snabbt. Nu är datumet redan framme, den 5 november. Då den lilla skorpionen fyller år, dvs jag. Ens födelsedag får en ofta att tänka på det förflutna, det som vart, den man gjort, den man åstadkommit. Och det får en att inse att man blir äldre och att ens år snart kommer att synas tydligt utåt för alla andra oxå. Man börjar genast lova sig själv att ta mer vara på sig själv, att motionera mer, va hälsosam och hela det där kitet. Jag börjar genast tänka på vad jag mer vill göra och försöka se till att göra det i mitt liv. Man kan aldrig veta hur ens liv kommer att fortsätta, va eller sluta. Ta vara på dagarna ni har nu och inte sen.

Jag är iof väldigt nöjd med mitt liv. Det går ju bara framåt och bara positiva händelser hela tiden. Jag har hittat min dröm man som jag länge sökt efter, vi har vår otroligt vackra och charmiga dotter, har gift oss, har köpt vår egna bostad, startar företag tillsammans och planerar ett helt liv med lite andra saker framför oss.. Vi har hälsan i behåll, älskar varandra till döds och har friska familjer. Vad mer kan man begära av livet?

Hur brukar ni känna när ni fyller år!?

Gammal födelsedag 2008
Vad ser jag ut att fylla, kan ni gissa det?

Hemma igen. Vad jag älskar den där mobilen allt mer och mer. Det är dags att byta tycker jag men ingen har den inne. Den är slut överallt, bara Telenor hade 4 st av dom men vem vill ha Telenor?? Jag vill fortsätta med Comviq Tele2. Dom har alltid vart bra och är hur nöjd som helst med deras priser. Men vi får se om det kommer in några till nästa vecka.

Det är konstigt hur man ibland kan må bra av musik men oxå dåligt av den. Att musik kan ha ett sånt inflytande på en. Vi hittade lite gamla cd-skivor som fick oss att må bra, bli på bra humör och glada. Men efter ett tag så vart det för mycket och tankarna rusade genast mot ens gamla liv med alla utgångarna, festerna, vänner och resor. Jag älskar min dotter till döds men ändå kan jag sakna det man hade förr oxå. Jag kan sakna att va mig själv som jag va förut och gå ut och ha riktigt skoj. Klart man kan göra det nu oxå men det är inte samma sak, man själv är inte den samma heller. Man är mer ansvarig nu, man är mer mogen nu, man är mer vuxen och funkar annorlunda.

Men även om man blir lite låg för tillfället för att man kan sakna nått man hade förr så tittar man bara på sin dotter en gång och sen har man nästan glömt hela känslan. Hon får en att må bra, hon får en att trivas med allt man har nu. Men tänk vad lite musik kan göra med en!

Utgång Mars 2009

Sitter här och planerar föräldrarledigheten. Det är inte lätt att förstå sig på det där med lägstanivå betalning, SGI, fulla dagar, halva dagar.. etc Man kan bli galen för mindre om jag säger så. Samtidigt som jag sitter med det här så slår det mig vilket liv man har idag. Visst man har barn och det känns bra. Men det får mig att inse hur mycket mer det är som förändras runt omkring. Vänner som försvinner för att man har barn, familjer som enas mer, utgångarna tog slut, biobesöken stannade upp. Dagarna går åt att byta blöjor, tvätta kläder, laga mat och leka med bebis. Nu menar jag inte att låta så negativ som det framstår, för jag trivs faktiskt hemma. Jag trivs med min bebis och går ändå ut och fikar lite med dom bekanta som är kvar trots att man fått barn. Vi har middagar då och då med vänner och familjen. Jag kan inte klaga egentligen för jag har det bra, vi har det kul ändå alla tillsammans. Men nått jag absolut saknar är faktiskt bion. Att få gå på bio med min man. Vi brukade klä upp oss, snygga till oss lite extra och åkte till stan eller Heron för att äta en god middag och sen se en bra film. Gud så jag saknar det!

Vi får egentligen skylla oss själva för det är ju vårt val att inte ha lämnat bort Keyla än. Vi har inte riktigt känt oss redo för det och heller inte känt nått direkt behov av det. Men nu känner jag att det skulle va trevligt att få gå på middag och bio med min man. Bara han och jag. Men å andra sidan, vi har hela livet på oss. =)

Vet inte ens vad som går på bio längre eller vad som är nytt!

Jag får lite mail då och då av läsare och en fråga som flera gånger dyker upp är hur jag skulle ställa mig till otroghet. Det är så svårt att ta sån här ämnen eftersom man många gånger inte vet ens reaktion eller gräns fören man vart där.

Vad driver folk till att va otrogna? Det är så många olika faktorer som kan driva en till otroghet. Nyfikenhet, tröttnat på partner, dåligt förhållande, tröst, frestelsen på fyllan eller bara nykter frestelse, anledningarna är många. Den eviga frågan: Kan man ändå älska sin partner och ändå va otrogen? Jag skulle nog svara "Ja" på den frågan. (Alla älskar på sitt sätt). Jag har haft så många runt omkring mig som vart otrogna (oftast män) mot sina kvinnor. Många av dem säger själva att dem älskar sina fruar, dem skulle aldrig någonsin lämna dem men själva sexlivet kanske inte vart den bästa. Andra kan bara inte säga nej till sånt som är vackert där ute trots att dem har en fru där hemma som dem älskar och ser upp till. "Bättre fru kan man inte hitta" säger dem men just sexet med andra personer är nått dem inte kan offra. Ibland är det helt enkelt bara svårt att leva med en och samma person hela livet, år efter år.. Andra är bara fega, fega som inte vågar lämna sin partner i rädsla av att bli ensam med eftersom dem inte trivs så bryr dem sig heller inte om partnerns känslor och är otrogna lite här och där. Många gånger blir dem kära i andra men orkar inte gå igenom en separation. Det innebär ju nytt boende, nya möbler, flytta, packa och en massa annat.

Jag tror att alla älskar på olika sätt och hur sjukt det än låter så tror dessa människor att dom älskar sin fru även om dom är otrogna. Jag kallar det inte riktigt 100% kärlek, jag kallar det inte äkta kärlek. Men det jag tror är att dessa människor själva tror sig veta vad kärlek är, dom tror att dom älskar.

Ett tips: Jag vet att det är svårt, men försök så gott ni kan att värdera er. Ha respekt för er själva. Va inte så rädda för att börja om på en ny kula utan idioten även om det är svårt och tufft. Försök att alltid tänka, "hur mycket respekt kan den här personen ha för mig om jag inte ens va värd att motstå frestelsen för?".  Livet är för kort för att leva med någon som inte har respekt eller hänsyn eller empati för dig.

Den klassiska ursäkten.....

Bild lånad från google.se

Jag älskar min mor, jag älskar att min mor älskar mitt barn och jag älskar mitt barn. Det är så mycket kärlek nuförtiden runt omkring oss att man bara svämmar över med känslor. Min mamma är så underbar på alla sätt och vis, hon ger mig så mycket kärlek och stöd med allt i mitt liv. Hon stöttar med Keyla så mycket, ger oss allt vi inte kan skaffa själva och tar hand om mig än idag. Jag älskar min mor, för att hon älskar mig och älskar min dotter och även accepterar och respekterar min man. Jag älskar min mor för att hon är den hon är.

madre: chuyo chute chua chumo

Känns inte bra idag, vet inte riktigt vad det kan va men det bara är en sån där dag då man känner sig låg och att inget är rätt. Jobbigt att känna så och det va ett tag sen jag kände så faktiskt. Det är krävande att ta hand om ett barn, det är mer krävande att inte få egen tid som man vill. Jobbigt att anpassa sig efter andra och aningen irriterande att inte få göra vad man vill när man vill. Aptiten håller på att försvinna och tankarna står stilla men ändå inte. Det känns som att när mitt barn inte mår bra så mår inte jag heller bra, sen kan det va lite nervositet inför bröllopet kanske inte vet jag. Men det går nog snart över.

Nu ska jag sätta mig ner och äta lite flingor för det är mer eller mindre det enda jag fått i mig idag.