Tänkt att vissa personer bara inte kan acceptera att man känner sitt egna barn bäst. Att man verkligen har den där instinkten som säger dig om nått är normalt eller inte med ditt barn. Det kan finnas flera barn som har samma beteende som andra men av olika orsaker. Om 5 barn beter sig likadant så betyder det inte att dom går igenom samma saker psykiskt. Det kan bero på flera olika saker.

Keylas beteende är nått som många säger att dom känner igen i sina barn, att dom är omöjliga och det är faser dom går igenom. Men jag tycker att jag känner min unge så pass bra att jag vet när det är en fas och när det är nått mer än så. Det här har inget med att hon är 18 månader att göra, utan det här är en konsekvens från dagis, separation, ny bebis i hemmet och allt. Det kallar jag inte en fas, det kallar jag en konsekvens.
Idag fick jag höra att en mamma har det likadant som vi haft det i helgen, men skillnaden är att vi vet hur Keyla är i vanliga fall och det är inget i närheten av detta beteende.


Denna helg: Hon har vaknat riktigt rädd flera gånger, sitter i ett hörn i sängen jätte rädd och bara gråter. Hon får panik när jag inte kommer in i rummet och det är Eddie som går in. Hon blir frustrerad när jag tar upp henne om jag inte håller i henne riktigt hårt eller om jag inte håller om henne alls. Vaknar minst 6 ggr/natt. Äter inget och vägrar acceptera att göra nått om jag inte är med, som tex: bada, nattas, äta, byta blöja eller kläder. Eddie fick inte gå nära henne alls i helgen. Hur skumt är inte det, att pappas lilla flicka plötsligt inte vill veta av sin far och bara är mammig? Han är helt knäckt över hennes förändring och det är jag med kan jag säga.

Idag ringer jag BUP!