Sitter här hemma hos min mor och hör hur hon och Keyla busar i köket medan min mamma lagar maten. Det är ett mysterium för mig hur min mor kan vara en sån supermormor. Hon klarar av att hålla Keyla glad, på avstånd och ändå laga maten. När jag gör det så kommer Keyla krypandes mot mig och hänger sig på mina byxor som om det va någon ute efter henne. Det är skönt att vara här, för här får jag avbelastning. Men samtidigt oroar dig mig väldigt mycket hur Keyla kan va så lugn med henne men inte med sin egna far. Jag måste kolla upp det. Ska be om en tid hos barnavårdcentralen för att se om jag kan få prata lite. För mig är det här beteendet inte normalt.

Roligt nog så ringer min barnmorska just nu i samma sekund som jag bloggar om detta. Lite komiskt, så jag pasasde på att ta upp allt över telefon istället. Hon skulle återkomma och ta upp det först på bvc. Känns så skönt att ha någon att prata med.