Jag är trött, sliten och less på att va på golvet lekandes med en bebis. Jag behöver min paus på kvällarna och helgerna för att orka runt i hemmet, med mig själv, med graviditeten och alla/allt annat. När mannen kommer hem tror jag att jag ska få den tiden men så blir det aldrig. Eddie försöker ta henne men K blir glad på avstånd men kommer sen till mig. Om Eddie tar upp henne så skriker hon, gråter och protesterar högt. Så högt att jag tillslut inte orkar höra på mer. Mitt glada humör som jag försökt hålla vid liv hela dagen, krossas direkt och kvar blir en bitter mamma som inte får andas. Jag kvävs sakta men säkert ner till nått jag inte gillar längre.

Det enda som är okej att Eddie gör är att natta henne, det gör han nästan varje natt och då är det inga problem. Men att va med sin egna pappa, leka, busa eller nått det går bara inte. Men hur gör då en mamma för att återhämta sig och orka igenom veckan om man aldrig får andas lite? Tårarna bara rinner ner för kinderna, desperationen kommer inte ens krypande längre utan springandes i hela kroppen och paniken över att inte få andas själv är skrämmande. Hur återhämtar en mamma sig?!