Nä nu mår jag inte speciellt bra längre. Dagis ringde till mig när Keyla va på dagis, hon hade ätit! Bra, tänkte jag, då kanske vi är på bättringsvägen ändå. Men då säger dom att hon satte sig och storgrät efter lunchen. Helt plötsligt från att sitta och äta hade hon brustit i storgråt hejdlöst. Jag sprang till dagiset så fort jag kunde, när jag kom fram så hade Keyla somnat på en av personalen. Hon snyftade i sömnen och jag pussade på hennes kind och viskade "Aqui esta mamá" (mamma är här). Då öppnar hon ögonen jätte trött och säger "mamá" och brister i storgråt igen. Det bara släppte som en sten och hon bara grät och grät. Mitt hjärta gick sönder i flera bitar för min lilla tjej som lider så utan att man vet vad det kan vara! Mina tårar va på väg fram av att se hur knäckt hon va.
Jag förmodar att det va magen, efter 6 dagar utan mat och sen smäller hon i sig kalops! Men hon verkade inte ha direkt ont tycker jag. Så kanske bara ren utmattning, saknad av hem och mamma efter en hetsig förmiddag på dagis.

Jag tog hem henne, morfar kom över, alla lekte, Keyla bad om mer att få äta. Skönt!, tänkte jag, nu äter hon i alla fall, nu är hon sugen. Hon fick i sig massa fruktsoppa, vatten, lite mellanmålspure. 1 timme senare ungefär, kräks hon upp precis allt hon hade i magen. Jag ville bara skrika av frustration. När hon äntligen får upp aptiten och äter så kräks hon ändå upp allt.
Hon vägrade ta vällingen som vanligt, men nu sover hon i alla fall. Imorgon blir det närakuten Astrid Lindgrens barnsjukhus.