En känslomässig kväll
2011-08-06
22:17:25
Ikväll har det vart en tuff kväll, både fysiskt och känslomässigt och egentligen med barnen oxå. Det tar på krafterna att låtsas som att allt är okej, det tar på psyket att bita ihop hela tiden. Men inombords känner jag hur jag sakta sakta glider bort ifrån mig själv och min roll som mor. Jag trodde aldrig att man kunde tappa sin roll eller sin känsla som mor för ett barn. Men jag har det, inte för att jag vill det och heller inte för att jag orsakat det medvetet. Utan det har med situationen att göra. Jag är så trött på allt det här nu. Smärtan i bröstet, min själ som slits sönder för varje dag som går och hela jag som bara snart ger upp.
Jag saknar min dotter som bara den, fastän jag har henne hemma varje dag och sekund. Jag saknar att byta blöja på henne, att hålla om henne hårt eller bara att trösta henne. Men ju mer dagar som går med denna situation, så känner jag hur vi kommer bort ifrån varandra allt mer och mer. Det är inte mig hon vänder sig till längre för att få tröst, det är inte mig hon söker, det är inte mig hon gråter ut hos. Det är inte jag som bär på henne, som tar upp henne, som nattar henne, som går in till sovrummet på nätterna eller morgonen.
Så vad är jag då? Vad är kvar av mig och min roll i det här hemmet, i familjen, till mina barn? Jag känner att min roll som mor försvinner, att jag försvinner, är överflödig.
Jag är inte viktig längre, jag är inte trösten längre, jag är inte tryggheten längre. Så vad är kvar av mig? Jag ser hur alla människor omkring oss, familj, släkt, vänner, bekanta eller t.o.m grannar, kan bära omkring på min dotter. Jag ser hur hon sträcker sig efter allas armar men jag som mor kan inget göra för henne! Jag ser hur hon söker uppmärksamheten och närheten hos andra men mig har hon lagt åt sidan eftersom hon vet att hon inget kan hämta hos mig...
Kan en själ gå sönder mer än vad den är? Kan ett hjärta brista mer än vad den brustit? Kan tårar verkligen aldrig ta slut? Kan andetagen verkligen göra så ont?
Jag vet bara att jag håller på att försvinna, jag håller på att bli osynlig och obetydlig.
Ja, kanske jag ska. Eller så är de ngt annat. ;)
Ah okej, det är bara höra av dig när du har alla bilder och sådant. :)
Dock kanske jag inte är lika snabb med designandet sedan pga skolan, vet ju ännu inte hur mitt schema kommer se ut eller hur ofta jag ska vara i skolan och så. Men hoppas du har överseende med det. :)
Kram
Jag förstår att du känner så. Man vill vara där för sina barn. Ni kommer hitta tillbaka till varandra när du har kommit på fötter igen. Kanske är svårt att se det nu men det kommer. Ge det tid, vet att det kan vara svårt och att det är jobbigt nu. Jag önskar jag kunde åka till dig och ta hand om allt och underlätta för dig. Massa kramar
Tycker verkligen att det är jättejobbigt att läsa dina blogginlägg numera,för jag kan förstå din känsla,men inte till max. Men kan förstå hur det känns att se ens barn vara ledsen och veta att man inte kan trösta,inte byta blöja. :( Hoppas att såret läker och att ni en dag kommer på hur ni kan göra för att få det att fungera. Men tänk frammåt och se att ni snart kan mysa sönder varandra så att ni tröttnar ;) <3
