Varför är det så vanligt att få frågan om man ammar eller inte ammar från alla. varför tror folk att det är en allmän grej att få veta, om man ammar sitt barn eller ger ersättning? Sanna ord fårn en vän som sa, "det är väl inte folks problem att veta hur jag matar mitt barn, inte frågar jag folk "äter du mat" "Det är ju sant på ett sätt. Hur jag matar mitt barn är väl inte en allmän sak, det är väl inte allas grej att veta men ändå ska alla fråga.

Jag tycker synd om alla tjejerna där ute som har svårt att amma och känner att dem skäms. För jag själv har vart där. Jag slutade amma efter 3-4 veckor, skämdes lite över att inte kunna amma mitt barn men ändå kände jag att det är ju mitt barn och jag gör väl vad jag vill. Det kanske låter hemskt men fasen vad mycket skönare det är att få sova ut på nätterna, äta vad jag vill, dricka vad jag vill, träna, banta, gå iväg om jag vill. Ego? Ja absolut kanske många som tycker att jag är det, men so what? Mitt liv, mitt barn, mina val. Jag har burit på min ängel i 9 månader, tagit hand om mig och gjort allt för att hon ska ha det bra där inne. Nu är det dags för mig att må bra och tänka lite mer på mig. Jag försökte, med det gick inte, gjorde ont och va ett helvete. Nu mår vi båda bra och är båda glada och krya.

Till alla mammor där ute: Försök att inte bry er om vad folk säger, försök att stå på er, försök att tänka på er själva oxå lite. Mår inte mammorna bra så mår inte bebisen bra. Det är inte mening att man ska lida sig igenom den första tiden med en bebis. Många säger att "den första perioden är svår" men varför måste det va det. Inte nog med att man ska stå ut med gråt, skrik, saker man inte, eller förstår så ska man även ha smärtor som får en att gråta. Nä det tycker inte jag.
Ni bestämmer, ni avgör, det är era liv och eran bebis!
Lycka till.

Ingen bra dag idag, det börjar bli många jobbiga dagar med Keyla nu. Hon blir mer och mer krävande och konstig när det gäller sömnen. Hon kan va trött men hon somnar bara inte. Hon gråter och har sig men hon somnar inte. Vi kan hålla på i 1 timme men det händer inget, hon bara gråter och har sig. Våra tålamod testar till 180 och man har lust att kasta in flaggan och dra hemifrån. Varför jag skriver sånt här är för att jag vet att det finns fler fegisar därute som inte vågar erkänna hur dem känner och hur jobbigt det kan va att ha barn. Men jag bryr mig inte alls vad folk säger och tycker om mig så jag kan erkänna sånt. Varför låtsas som att allt är frid och fröjd, med ett barn är det aldrig bara frid och fröjd. Vi håller på att bli galna med Keyla, dem här sista dagarna har vart en riktig pärs med att få henne att sova. Men antar att det är så det är. Nya saker att hänga upp sig på, 5 månader snart.

Nu ska hennes far försöka få henne att sova så jag ska ner till cafet G*star för att ta mig en kopp kaffe i lugn och ro. Så länge jag är här hemma så vet Keyla att jag är här och kan ta upp henne när somhelst. Det är ju det, hon är van vid mig och mitt vaggande, men nu är det dags att pappan lär sig att ta hand om sin egna unge!

Läste en artikel om en tjej Madeleine från England som bara dejtar rika män. Droppen för vanliga män kom tydligen när hon va på en dejt på en restaurang med en kille bad om att splitta notan. Madeleine tyckte det va så pinsamt att hon nästan dog enl henne. Efter att ha träffat en rik man på en bar och fått smak för hur det är att leva det rika livet så lovade sig själv att bara gå ut med rika män. Hon fick champange, lyx väskor och resor till andra länder. Idag tror hon sig ha hittat sin man, 36 år och rik. Hoppas det går bra för henne..

Det jag började tänka på va hur den stackars tjejen ser på svenskarna då? Här delar ju alla på notan känns det som. Här är man ju så fixerad med jämlikheten. Här delar man verkligen på noterna, du betalar för dig och jag för mig. Jag vänder bara på klacken och går. Ska jag på en dejt så ska mannen ta mig *** bjuda mig!

Jag kommer från en annan kultur trots att jag är född i Sverige. Jag kommer aldrig kunna vänja mig vid jämlikheten. När min man och jag dejtade så köpte han allt till mig, även nu oxå. Bjöd och bjuder alltid på maten ute, shoppade kläder och betalade resorna vi gjorde, jag får blommor ofta och presenter då och då. Jag tar ju allt i hemmet, han har alltid rena kläder, mat på bordet och ett städat hem. Nu säger jag inte att det är så vi lever i vår kultur men man har ju hemmafruar där, männen sliter för sin familj och dem lever hela livet ut tillsammans. Här där man säger sig ha sån jämlikhet, så separerar dem flesta efter minsta lilla. Blir det jobbigt, krångligt så är det bara att separera, ta av sig förlovningsringen och flytta isär. Jag ser min familj i latinamerika, dem verkar nästan alla så lyckliga med sina familjer. Jag ser nästan alla vänner/bekanta här, det är bara bråk, skrik och hot med att skiljas igenom åren. Här är man så självständig att man inte behöver kämpa, det är lättare att ge upp och gå. Vad är lycka egentligen? Pengar? Nej självklart inte. Jämlikhet? Inte i mina ögon. Att ta olika ansvar, ta hand om varandra på olika sätt och ha respekt och kärlek. Det är lycka för mig. 

Fotomontage från Photofunia

Vi är hemma från trippen borta vid Nynäshamn. Självklart har vi vart hemma ett bra tag nu men jag har inte nått fram till datorn fören nu. Keyla har vart så trött men kommer bara inte in i sin sömn av nån konstig anledning. Hon gråter inte, gnäller inte utan bara det att hon ligger i min famn, vaggas och snuttar med sin snutte trasa och tumme. Hennes ögon rullar bakåt av trötthet men ändå somnar hon inte in ordentligt. När man lägger ner henne så kan hon va där och mysa ett litet tag och sen gnäller hon och vill upp igen. Men ändå somnar hon inte. Så konstigt. Nu har jag försökt få henne att sova i ca 1,5 timmar och nu tog pappan över för min rygg, axlar och psyke orkar bara inte mer. Vi får se hur han lyckas. Men att dömma på Keylas små gnäll verkar det inte gå framåt i alla fall.

Vi shoppade lite kläder till Keyla borta vid Nynäs, till oss fanns det inget skoj. Så vi kom hem med söta bebis plagg.

Nu så va den monterad! Gå stolen till Keyla är monterad och fixad, så det va bara springa in och väcka lilltjejen. Nä så taskiga va vi inte, vi har inte väckt henne men så fort hon vaknade så satte vi ner henne i sin nya Gå stol. Hon är ju bara 4 månader så hon når inte riktigt ner helt och hållet till golvet, bara om hon sträcker på sig. Men hon tycker ju om att sitta så hon fick sitta där glatt och pilla på alla knappar som finns.

Satt och tänkte på att jag har några av mina vänner och bekanta som snart ska ha barn och inte alltid är det lätt att veta vad man ska ha i förberedskap, vad som är viktigt och vad som kan vänta. Så här kommer sånt som jag tycker är ett måste att ha för att klara av dom första veckorna med ett nyfött barn. Jag köpte det mesta så att allt va klart och själv tycker jag att det är bäst att vara förberedd helt och hållet med allt. Men för dem som absolut vill vänta med allt annat och bara ha det som är viktigast i början kommer följande:

* Blöjor är ett måste för att kunna byta på sitt barn
* Kläder/Bodys är ett måste för att bebisen behöver kläder
* Spjälsäng, vart ska den annars sova
* Våtservetter för ta med i väskan om man måste byta där ute nånstans
* Skötväska för att ta med allt som blöjor, ev mat, kläder etc
* Barnvagn såklart, för att ha nått att rulla ut den lilla söta krabaten på promenader =)

Alla bad mig vänta med ersättning och flaska samt pump. Men jag måste säga att det skulle jag inte ha gjort, så ett tips till alla är att även köpa hem dessa 3 saker. Du vet aldrig hur det kommer att va så plötsligt kan du stå där kl 03 på natten och bebisen vägrar amma, vad gör du? Inte kul att skicka ut mannen mitt i natten och vart ska han ta vägen? Inte alltid hjälper det att bröstpumpa heller, för som i mitt fall fick jag inte ut tillräckligt.

Så ett starkt tips är att ni förbereder med nappflaska, modersmjölkersättning och bröstpump.

 

Fick hem en fotobok från Fuji Direkt, albumet jag valde att ha är bilder på min graviditet. Så fotoboken heter "9 Månader". Ett smidigt sätt att ha ett album utan bilder på, fördelen är ju att bilderna inte kan ramla ur albumet, limmet kan inte avta och plastfickorna kan inte gå sönder. Fotoboken lever på nått sätt mycket längre.
Bilderna vart jätte fina och eftersom man kan lägga till text så vart det en fin och sentimental sak för oss.

Tillbaka i hemmet och med en vägd bebis. Vår tjej väger nu 7,7 kg, är 64 cm och är 4 månader. Riktigt stora tjejen. Man känner sig stolt när man hör bvc-tanten säga att hon växer fint och att hon är så frisk och kry. Så man växer som mamma. =)

Efter det va jag och sambon över hela Farsta C och tittade runt lite. Ville hitta kläder till mig men hittade bara 2 toppar. Till Keyla köpte jag en ny nappflaska för den gamla börjar bli läskigt nasty.

Nu blir det middag på balkongen!

 

Då va det redan den 14 Juli, idag fyller vår Keyla 4 månader! Tiden går riktigt fort, redan 4 månader sen vi låg på BB och väntade på att vår flicka skulle titta fram men istället vart det akutkejsarsnitt och krångel. Men nu är hon här, frisk och kry, stor och stark.
Idag ska vi in till BVC (barnavårdcentralen) för att väga och mäta henne. Vi tippar på att hon kommer att väga några 8 kg, men vi får se. Hon äter redan 200ml mat sedan minst 1 månad tillbaka och jag är rädd för att öka hennes dosering så att hon inte spricker av för mycket mat, men vi får se hur hon gått upp hittills.
Från och med idag byter vi hennes ersättning från NAN 1 till NAN 2 som är från 4 månader.

 

 

Det är klart att ens liv har förändrats otroligt mycket sedan man fick barn.
Det är klart att man kan sakna sitt gamla liv ibland.
Det är klart att man ibland undrar hur det hade vart om man aldrig fått barn.
Det är klart att man ibland blir frustrerad när inget går som man vill.

Men inget slår att se sitt barn le, att se sin bebis va glad när du kommer in i rummet, se din bebis sprattla som en guldfisk av glädje när mamma eller pappa närmar sig.
Inget slår den kärlek man känner för sitt barn, inget slår den lyckan man känner när man ser minsta lilla framsteg.

Så med det vill jag säga, älska ditt barn, älska ditt liv. Älska ditt nu och inte ditt då. Älska allt du kan göra och inte det du inte kan göra, lev i nuet och uppskatta det du har hur tråkig dagen än vart. Älska det som getts till dig och inte det som tagits ifrån dig.

För 3-4 år sen hade jag jätte fina naglar. Av någon konstig anledning så försvann det när jag träffade min man, naglarna började gå av och va tunna som papper. Nu efter graviditeten så har jag äntligen fått tillbaka mina långa och starka naglar. Dem är starkare än någonsin och så fina enl mig själv. Måste säga att det är en stor skillnad på att måla och fixa med naglar som är korta och långa.


Tips till er som kämpar med naglarna, prova Silica, Hårform eller Hårkontroll som finns på hälsokost och Life.

Äntligen har vi kunnat använda bärsele med Keyla. Nu är hon så pass stor att hon kan sitta och titta utåt, se naturen och observera allt. Vi tog en promenad till mataffären lite längre bort i helgen och bar med oss Keyla i bärselen som ett test. Det gick hur bra somhelst, visserligen höll hon på att tugga upp hela bärselens kant men huvudsaken är att hon va nöjd i alla fall.

Tips: Bärsele BabyBjörn är jätte bra, enkel att använda och enkel att ta på själv.

Keylas första tripp i bärselen, 3,5 månader gammal.

Vilken kväll. Den är jätte skön och varm, det är en riktigt "uteserverings" natt men inte för dem som har en 3 månaders baby. Efter att vi vart hos tatueraren så åkte vi in till söder för att fika med Sara, Ronnie och barnen. Vi skulle suttit ute på gräset och fikat men Keyla började gallskrika av trötthet förmodligen så vi började gå. Vi tänkte att vi skulle ta en sväng med henne i vagnen så att hon kanske kunde somna men så fel vi hade. Hon grät mer och mer, det bara eskalerade och tillslut lät hon så otroligt förbannad att vi inte visste vad vi skulle ta oss till. När vi gått några rundor med henne och hon bara skrek/grät så gav jag upp. Det är hjärtskärande och frustrerande samtidigt, att inte kunna få göra nått alls på kvällarna pga hennes kräsna sovrutiner. Borde dem inte bara somna när dem är så små, nej nej. Det är gallskrik och protester redan nu. Så vi gav upp och åkte hem, irriterade och besvikna, besegrade av en 3 månaders baby.

Kanske är vi för kräsna, kanske har vi för bråttom att göra saker. Men den här sommaren som är så skön så vill va självklart kunna va ute på gräset på kvällarna, umgås med vänner som oxå har familj och ha det trevligt även vi. Kanske vill vi för mycket för tidigt. Hon är ju trots allt bara 3 månader. Eller?

Usch så jag saknar mig själv ibland, jag vet att det är svårt för många att förstå hur man ens kan klaga på sin vikt efter att ha fött barn. Men ja, när jag tittar på bilderna hur jag såg ut förut och ser den vikt jag har nu så, ja jag har en hel del att klaga över känner jag. Och idag är det en sån dag.

Jag kämpar, promenerar, tränar hemma, äter normalt men det går sakta, otroligt sakta. Mycket vatten i kroppen och mycket är fett. Drömmen om att få se ut som jag gjorde förr, i alla fall någorlunda är nått jag tänker på ofta. Jag är tacksam för min dotter och glad att hon finns men hon har inget med detta att göra alls, det hela handlar om att jag vill tillbaka till det jag känner mig bekväm med. Den kropp jag känner mig hemma i, van vid, skapt i och inte vilsen i den här kroppen jag inte känner igen och kan representera.

Det kommer att va en tuff väg tillbaka, det kommer att vara mycket svett och tårar tills jag når dit. Men på nått sätt ska jag nå dit igen, i närheten i alla fall. Vägen kommer att va tuff och ännu tuffare om jag skulle besluta att ha ett till barn! Men inget är omöjligt, med vilja och styrka så lyckas man gå den vägen man vill!!

Blir man känsligare efter att ha fått barn? Jag känner att jag är mer rädd för saker som jag inte ens tänkte på förut, oroar mig för sånt som inte ens fanns i mina tankar förr.
Imorse så åkte sambon iväg väldigt stressad för att han skulle komma försent till jobbet, han hade glömt nått hemma och hade fått återvända och jag såg hur stressad han va. Det är en ca 25 minuters resa från hemmet till jobbet och jag skickade ett meddelande att han skulle försöka stressa ner och inte köra fort bara för att hinna i tid. Jag fick inget tillbaka och nått han alltid gör är att svara mig fort. Jag ringde 1 ggr och inget svar, mitt hjärta började slå volter och tankarna började rulla igång. Det konstiga är att jag aldrig vart en sån person som oroar mig för såna saker, jag är ganska lugn av mig. Men så ringer jag en 2a gång och inget svar. Nu satte hjärtan igång en massa jobbiga tankar. Jag kände hur svårt mitt liv skulle bli ensamt utan min man, med ett nyfött barn och mådde riktigt dåligt. Kände att jag saknade min sambo otroligt mycket, magen vände sig ut och in på mig och efter 30 minuter ringer jag igen. Nu svarade han stressad (han va framme på jobbet) och bad om att få ringa upp snart..

Han hade bara glömt att slå på ljudet på mobilen och hörde inte att den ringde (vibrerade). När han kom fram till jobbet va han så stressad att han ville först springa och byta om för att kunna börja.

Aldrig förr har jag vart så paranoid, så rädd för saker och så tjatig på att han ska va försiktig. Min största rädsla är att förlora min största kärlek, som är min man eller mitt barn.
Blir man mer rädd och känslig när man fått barn?